Under alla de år jag bodde på heltid i Sverige pågick en hel del drama bland mig och mina vänner, som det ofta gör när man är i åtta-nio-tio-elva-tolv-tretton-fjorton-femton-års åldern. Genom åren har jag sakta men säkert sorterat bort de personer som tagit massor av energi, helt utan att ge någon tillbaka. När jag flyttade till en annan stad, till och med ett annat land, och mötte nya människor hoppades jag komma bort från allt drama. Till min besvikelse dröjde det endast cirka två veckor och så var det likadant igen. Falska, two-faced människor finns överallt, och kommer alltid att finnas. De går tyvärr inte att rymma ifrån. Man skulle kanske önska att de inte fanns, men om så var fallet skulle vi ju inte i samma grad uppskatta de människor som bryr sig om oss på riktigt, eller hur? Vad jag vill säga är helt enkelt att äkta vänner är fantastiska. Och att jag verkligen uppskattar mina. Jag tänker på skypesamtal som pågår i timmar, att skratta åt ingenting tills man tappar andan, långa messengerkonversationer om allt och inget, att snapchata trots att man sitter bredvid varandra, att gå ut och dansa, att sitta kvar i bilen och prata fastän man redan är framme, att dela på en flaska vin framför en skräckfilm, att köpa glass från en bensinmack klockan två en decembernatt, att dela med sig av sina innersta tankar, att gå på nattpromenad i ösregn, sms från någon som vill veta hur man mår, att gråta mot en axel, att utbyta blickar, att få råd, att prata ut, att kramas. Att alltid, alltid ha någon där. Det spelar ingen roll hur många mil bort de befinner sig, de finns där ändå. Gamla som nya vänner, långt bort och nära: satan i gatan vad tacksam jag är att jag har er. <3