And then you wait for the sun to come out. It always does.
När jag kikade ut bakom den ljus- och värmeisolerande gardinen i mitt sovrumsfönster häromdagen såg det ut såhär. Sol!!! Värme!!! Vår!!! Jag bestämde mig för att gå på långpromenad och samtidigt utforska en utkant av Perth där jag aldrig varit tidigare.
En glad (och överexponerad) Julia.
Jag hade sällskap av fåglar...
...och får!
Fy farao vad fint det var. Tittar man noga kan man se de snötäckta bergen i bakgrunden (de syns alltså klart och tydligt i verkligheten).
Jag hade sällskap av fåglar...
...och får!
Fy farao vad fint det var. Tittar man noga kan man se de snötäckta bergen i bakgrunden (de syns alltså klart och tydligt i verkligheten).
Efter ett par timmar vände jag om och promenixade hemåt längs ån igen. Promenaden, solen, värmen och vårkänslorna gjorde mig så pepp och lycklig. Jag fick bevisat det citat som funnits i bakhuvudet hela långa, kalla, gråa, regniga, trista vintern: "You cry a little, and then you wait for the sun to come out. It always does." It. Always. Does. Det spelar ingen roll vad som händer, det blir fanimej alltid bra tids nog. Och det är så himla skönt att veta.
Puss!
Puss!