Klockan slog precis twelve a.m. här i Storbritannien, vilket betyder att klockan är ett hemma i Sverige. Och här sitter lilla jag och laddar upp några glada bilder på mig själv jag tog nu ikväll när jag kom tillbaka från min löprunda. Det är galet vad lite endorfiner gör gott! Men mitt leende vittnar inte bara om endorfiner, utan också om själva löprundan i sig. Det har varit lite sisådär med träningen sedan jag flyttade, men idag gick det otroligt bra och jag kände mig glad och stark. Det finns inget som slår den känslan. Visst, jag hade både lite håll och lite onda fotleder, men jag bytte ut smärtan mot envishet. Är det inte lite så man måste leva livet i stort? Att försöka omvandla det som är svårt och gör ont till kämparglöd? Turn the pain into power, every day every hour, liksom. Ja, jag har en tendens att bli lite djup såhär på kvällskvisten. Men gissa vad? Ikväll tog jag personbästa i genomsnittlig hastighet per kilometer på min fyrakilometersrunda!!! Jag är så bra och så stark och så modig. Jag klarar allt!