Anledningen till att Paris får mest uppmärksamhet just nu, trots att det pågår fruktansvärda saker på så många fler platser i världen på precis samma gång, beror på en hel del saker. I-landsliv är inte ett skvatt mer värda än andra liv, men det är ofta så medier framställer det, genom att endast rapportera därifrån. Den eurocentriska närhetsfaktorn spelar också in. Det är hemskt att det finns en sådan hierarki bland liv i vår värld. Inget liv ska vara värt mindre än något annat. Och att folk direkt börjar skylla denna attack, som troligen IS ligger bakom, på hela islam. SLUTA.

 

Jag tänker på och ber för Paris, Calais, Libanon, Baghdad, Japan, Mexico, Nigeria, Afghanistan, Syrien, Ukraina, Palestina, Somalia och så många fler städer och länder, med invånare som är människor, människor precis som vilka som helst, som tvingas leva sina liv i rädsla. Jag tänker på hur lyckligt lottad jag är som inte behöver vakna varje morgon och undra om alla i min närhet har överlevt natten, om jag kommer att överleva dagen och planera en farlig flykt till ett annat land. För det är det här, terroristattacker som den i Paris, människor flyr ifrån varje dag. Det är läskigt när det händer i Paris, i Frankrike, ett i-land. Det är läskigt just för att Frankrike är ett av de länderna där sådant här inte händer, det bara händer inte. Frankrike är ett sådant land dit folk flyr, inte flyr ifrån. Frankrike ska vara tryggt.

 

Allt hopp för mänskligheten tappas gång, på gång, på gång. Det är som att en matta dras bort under ens fötter och man faller pladask ned på ett hårt och kallt betonggolv, just när man tagit sig upp på fötter igen. Men samtidigt skiner riktig, äkta mänsklighet igenom varje gång en sådan här tragedi inträffar. Människor världen över enas om iallafall en sak - att det som hänt är fruktansvärt och fullkomligt oförståeligt. Det får mig att tro på att det trots allt finns mer godhet än ondska i vår värld, och att kärleken vinner över hatet. Kärleken måste vinna.