Jag läste precis Sandra Beijers inlägg "Det här med att vara en nostalgiker." och kände mig så träffad. DET VAR MITT I PRICK. Jag är verkligen en nostalgiker. Min hjärna plockar upp små, små detaljer av människor jag träffat; både främlingar och de som står mig nära, och av små och stora händelser jag varit eller inte varit en del av. Dessa fragment sparas huller om buller men kan lätt plockas fram när jag tänker tillbaka i tiden. Jag kan minnas vad jag hade på mig dagen jag träffade någon för första gången, en blick någon en gång gav mig eller något litet och obetydligt de sade, eller vart jag var på väg när jag hörde en viss låt på radion. Händelser som varit fullkomligt obetydelsefulla och händelser som har betytt allt - jag minns dem i detalj och kan titta på dem om och om igen som en film. Ibland kan jag utbrista saker i stil med "den här tröjan påminner mig om när vi först sågs" eller "du vet det stället vi var på när du sade......", och slå handen för munnen för att jag inser hur knäpp jag är som ens minns sådant. Jag minns till största del de bra sakerna. Därför kan jag ännu sakna personer som en gång stått mig nära men idag bara är främlingar, ibland så mycket att jag vill ringa upp dem bara för att se hur de mår. Detta trots att de sårat mig djupt och att jag mår bättre utan dem i mitt liv. Jag måste ständigt påminna mig själv. Det finns låtar jag bara behöver höra introt till för att kastas tillbaka till en viss tidpunkt och med ens känna exakt vad jag än kände då. Det är som att mitt trettonåriga jag och alla mina andra jag fortfarande lever inuti mig och att nya skal byggs på ju äldre jag blir. Allt finns kvar, och jag kan känna mig som tusen olika personer på en och samma gång. Att vara nostalgisk kan vara jobbigt och energikrävande, men jag skulle inte byta bort det för allt i världen. Jag vill aldrig glömma.